De som blev kvar. Novell. epub

15.00kr

Beskrivning

De som blev kvar Novell. epub. Spökhistoria. rysare

Äntligen hittar Johanna och Simon huset de letat efter så länge. Och priset förvånansvärt lågt dessutom! En lantlig idyll där deras barn kan växa upp i trygghet. Men någon lurar i skuggorna.

Smakprov:
Postbilen levererade paketet från konstnärsbutiken exakt tre dagar efter Johannas beställning. Förväntansfullt rev hon upp förpackningen med nya akvarellark och andades in den välbekanta doften, som påminde om blöt päls fast angenämare. Hon njöt när drog med fingertopparna längs den gropiga, sträva pappersytan –som alltid var det något fantasieggande och sinnligt med arket. Som om en förnäm dam krängt av sig en kvävande korsett och stärkta spetstrosor och låtit plaggen falla ner på golvet för pigan att ta hand om.
Det var lätt att föreställa sig hur underkläderna lades i blöt i en zinkbalja och rödfnasiga nävar knådade och vred plaggen medan vattnet strilade längs handlederna.
Johanna försökte hålla kvar bilden av pigan som tvättade medan barnen i huset sprang runt och lekte i soldammet. Hon såg framför sig hur smutsvatten hälldes ut, tjänsteflickan fyllde på med rent sköljvatten och lät tvätten ligga och dra.
Men så … en frasande virvel av tid smulade sönder drömbilden.
Vinddrag runt hennes fötter, en kaskad av torra löv blåste in i det tomma huset. Övergivna i baljan flöt bleka, renskrubbade underkläder tills fibrerna svällde och löstes upp genom åren. Vattnet dunstade tills endast en platt, fuktig massa återstod. Ett ark av lump. Ett nytt, rent blad att måla andra öden, hus och människor på.
Ett avlägset ljud från baby Amanda väckte Johanna ur dagdrömmen. Hon måste sätta igång nu, innan tösen vaknade på allvar. Andaktsfullt lyfte hon upp det vita, tjocka pappret. Arket böljade och riste innan det sjönk ner på den släta träytan. Med en blöt moddlare strök hon fram och tillbaka över arkets oregelbundna vithet. Begärligt sög det in vattnet tills fibrerna mättats och fukten låg som en spegelblank hinna över arket.
Någonstans utanför henne började ett otåligt gnällande pocka på uppmärksamhet. Johanna ignorerade ljudet och rev loss en remsa papperstejp, fuktade den och pressade mot akvarellarket och träskivan. Sedan slätade hon omsorgsfullt ut alla veck och ojämnheter, betraktade sitt verk och kände en pirrande förväntan. Skulle det bli som hon tänkt sig den här gången, eller skulle akvarellens nyckfulla natur överraska henne ännu en gång?
Borta i spjälsängen övergick gnyendet till ett krävande vrål. Johannas livmoder drogs samman, mjölken rann till och det spände i brösten. Amningsdags. Amandas tid. Inte Johannas. Nåväl, pappret måste ändå torka en smula innan hon kunde skapa nya världar. Hon suckade och gick fram till sin ljuvliga, glupska lilla unge och lyfte upp henne till bröstet.
Sedan kändes det som om det gick en evighet av vaggande och nynnande innan Amanda blev sömntung i Johannas famn och hon försiktigt kunde lägga ner dottern i spjälsängen igen. En liten frist, en smula egentid som hon väl borde använda till att diska, tvätta, laga mat, dammsuga, plocka undan och sortera böcker i bokstavsordning och allting annat som hörde hushållet till, men hon hade ingen lust. Hon behövde mer än så. Akvarellpappret hade hunnit bli lagom torrt och hon längtade efter att ta det i bruk och måla sig nöjd.
Det lilla rummet, som hon kallade ateljé, var det allra bästa med huset. Gården, som de köpt för några månader sedan, var ett bra ställe för barn att växa upp på. Och så småningom, när Amanda blev större, tänkte Johanna ha kurser och galleriverksamhet i uthusen. Hon och Simon hade tittat på flera hus innan de hittade denna idyll nära ett lagom stort samhälle. Priset var mer än överkomligt – enligt mäklaren hade huset stått tomt en tid på grund av segdragna arvstvister.
Ur minnet målade Johanna huset som hon sett det allra första gången där det tronade i ensamt majestät uppe på kullen och den faluröda färgen glänste i solskenet. Sedan blundade hon och försökte återkalla visionen av blötlagda kläder, husets interiör och de inneboende. Skissade med lätta penseldrag hur solljuset förvreds genom böljande fönsterrutor, gled över breda såpskurade golvplank, pärlsponten på väggarna och spegeldörrarnas gräddvita blanka oljefärg.
Hur hon än ansträngde sig fick hon inte till någon bild av husfrun och tjänstefolket. Men barnen, två små flickor, fortsatte leka tafatt. Hon försökte fånga deras utseende i flykten, blommiga klänningar med puffärm och krage, mörkt långt hår och var sitt hårband med rosett. Johanna valde ut en rund pensel av ekorrhår, blötte den i vattenbyttan, vispade runt i färgkakorna, spädde ut bränd sienna, rödockra, samt några nyanser av blått och målade tunna skikt av färgen. Medan hon målade fortsatte hon fantisera om flickorna och deras föräldrar, hur de såg ut, vad de sysslade med, ända tills Amanda påkallade uppmärksamhet igen. Ljudet skar genom huvudet som ett stråk av migrän och omgivningen blev oskarp och dimmig