Ljusets Väktare. Roman. Kartonnage. Frakt ingår i priset!

120.00kr

I en tid då den självständiga adeln i Occitanien njuter av livets goda vid kärlekens hov, planerar påven i Rom att utrota kättare och kväsa alla åsikter om frihet och jämlikhet.

Den nyfödda Elisèau lämnas att växa upp hos en släkting efter att modern mördats. Hennes far, riddaren Enricx de Montelh, vill hämnas sin älskade, men måste ta sold hos greven av Foix för att förtjäna sitt och dotterns uppehälle. När påvens män trappar upp jakten på kättare och sympatisörer hämtar Enricx sin halvvuxna dotter till slottet Foix.Där får hon öva stridskonst såväl som latin och hovetikett.

Elisèau är en självständig själv och hennes mod och viljestyrka för med sig både kärlek och sorg medan påvens armé rustar för att invadera landet.

23 i lager

Beskrivning

Ljusets väktare – äventyrsroman med inslag av magi.
Kartonnage. Bokens pris inkluderar frakt inom Sverige.

Smakprov – första kapitlet:
Argelès-Gazost, Occitanien, år 1190
Skuggorna kröp närmre, slukade solkatterna i det vissnande höstgräset.
Tunna dimsjok hängde i skarven mellan markens ånga och kvällskylan.
Men alver och annat oknytt bekom varken Enricx eller hans hund,
det fanns värre saker att oroa sig för. Främmande varelser hade skymtats i
skogarna på sistone och man måste alltid vara på sin vakt.
Hunden Fang slog små lovar kring husse och sökte av området med sin känsliga nos.
Då och då skyggade han, reste ragg och öron och spejade vaksamt mot träden,
innan han slappnade av och fortsatte nosa runt.
Enricx hade slagit sig ner här med sin kvinna för ett halvår sedan
och även om de inte levde i överflöd fanns här tillräckligt för att klara livhanken.
Han satte ut fällor, vittjade dem på deras byte och samlade ved morgon och kväll.
Argelès-Gazost låg i Pyrenéerna och
han befarade att vintern kunde bli besvärlig, åtminstone för Adalais
som var van vid det mildare klimatet i Agen.
Han böjde sig ner vid den halvt dolda snaran och möttes av en
mustig doft av mylla och skrämt djur.
Jorden runt omkring hade sparkats upp under kaninens förtvivlade
kamp. Nu låg den lilla varelsen orörlig, bara bröstkorgen hävdes i
flämtande dödsryckningar. Just som Enricx drog sin kniv för att
tysta djuret för gott ekade ett gällt vrål mellan trädstammarna och
en flock uppskrämda kråkfåglar flaxade skränande över hans huvud.
Kaninen kved till och Enricx avslutade hastigt sitt värv innan han
vaksamt såg sig omkring. Den kompakta tystnaden som bredde ut
sig oroade honom mer än skriet.
Adalais?
Hunden Fang, som nyss pockat på uppmärksamhet för att få en
smakbit av kaninen, gav skall och satte iväg. Med kniven i ett fast
grepp reste sig Enricx, rättade till svärdsremmen och rusade efter
hunden genom skogsdungen och vidare ner mot huset.
Måtte jag hinna fram i tid.
Ett sådant vanmäktigt skrik varslade om allvarlig fara. Kanske
hade något hänt deras dotter, spädbarnet Elisèau?
Bara det inte var Adalais …
Vid åsynen av det oformliga byltet som låg alltför stilla på marken
utanför deras timrade stuga stockades vissheten i bröstet.
Darrande kastade han sig ner på knä vid sin fallna hustru och såg
hur blodet rann ur mungipan ner över den blåsvullna kinden, bara
en ristning i den slappa kroppen vittnade om att hon fortfarande
var vid liv.
”Tösen”, väste hon mellan krossade tänder.
Enricx såg sig förtvivlat omkring. Han hade ingen aning om var barnet befann sig,
men tvingade sig att möta hennes blick.
”Allt är bra nu, Adalais”, sa han med skrovlig röst.
Han drog henne intill sig, försökte finna hopp i värmen från
hennes mjuka kropp. Lugnad av hans ord drog hon en sista suck och blev stilla,
så förunderligt lätt i hans famn, och han kvävde en snyftning.
En ängel stiger upp till himlen, så skulle Adalais ha sagt.
Försiktigt lade han ner sin hustru på marken.
Hennes halsband var borta, rövarna måste ha tagit det för hon
lade det aldrig ifrån sig. Mellan tårarna skymtade han ett gåtfullt
leende i det sönderslagna ansiktet. Hur kunde hon se så fridfull ut?
Sorgen höll på att övermanna honom, men han måste besinna sig.
Barnet, deras dotter, drygt en månad gammal, var befann hon sig?
Hade hon blivit krossad under hästhovar eller hade Adalais mördare
vridit nacken av henne för sitt höga nöjes skull?
Han lät blicken svepa över området, bävade inför ännu en skräcksyn,
men där fanns intet. Måhända hade något skogsväsen tagit
henne i tumultet, han visste nog vad som lurade i markerna.
Alltmer desperat började han söka igenom området och registrerade fotspår
och hovavtryck. Minst tre var dräparna, de fega kräken.

Ett gnyende från ett närbeläget buskage fick honom att skynda
dit. Under bladverket låg Elisèau insnärjd i tygsjoket Adalais burit
henne i, argsint viftande med händerna.
När hon fick syn på sin far gav hon upp ett illvrål som skar genom märg och ben.
Hon såg då oskadd ut, och lät kry så det räckte. Han gissade att Adalais anat oråd
och krängt av sig bärsjalen med barnet och lagt i skymundan när rövarna nalkades.
Sedan hade hon härjat och vrålat allt hon förmådde för att kalla på hjälp och dölja
barnskriken. Tafatt lyfte han upp den lilla som hungrigt sög på fingrarna.
Snabbt bar han flickan till hennes döda mor och provade att låta barnet dia.
Ännu fanns det mjölk och Elisèau sög med glupande aptit. Makabert
och opassande skulle somliga tycka, men han var säker på att Adalais
ville att tösen skulle leva till varje pris.
Gud hjälpe honom, ibland hade han varit svartsjuk på sin dotter
som krävde så mycket uppmärksamhet från Adalais!
Försiktigt lyfte han upp den lilla och höll henne mot sitt bröst.
En ovan ömhet fyllde honom och han strök henne varsamt över det
fjuniga håret.
”Så, så det är bra nu, liten”, mumlade han.
Han slets mellan driften att ta hand om Elisèau och begäret att
döda Adalais banemän. Längtan efter hämnd värkte. Sköljde över
honom i svarta vågor. Han måste få lägga händerna på mördarna,
slita dem i stycken. Hur skulle han orka leva när de gick fria?
Han skyndade sig in i stugan med Elisèau, lade ner den återigen
illvrålande lilla varelsen i vaggan och försökte ignorera oljudet.
Hunden Fang slank in efter dem, trampade oroligt omkring,
gnydde och buffade på barnet med nosen. Geten kom sättande med
ett bräkande när han lockade på den. Hastigt mjölkade han kreaturet
och doppade en linneklut i vätskan och trugade barnet. Först
fäktade hon vilt omkring sig och vägrade smaka. Då doppade han
ett finger i mjölken och stoppade i barnets mun. Hon grimaserade
när hon smakade, men hungern tog överhanden och hon accepterade
den främmande kosten. Tålmodigt doppade han kluten igen och
upprepade proceduren, fast han helst ville ge sig av omedelbart.
När det mesta slunkit ner vätte han kluten med lite brännvin och honung
som hon sög i sig av bara farten. Snart föll ögonlocken ihop och hon somnade.
Välsignade unge, det var då för väl, annars skulle han ha lämnat henne ändå.
Risken fanns att han själv inte skulle återvända och i så fall var
hon utlämnad åt Fang och svältdöden. Hunden kunde hjälpa till att
spåra och anfalla, men också ge ljud ifrån sig som avslöjade honom.
Inte borde barnet vara ensamt heller. En svidande känsla av skam
och olust trängde sig på, men han motade beslutsamt bort den och
befallde Fang att vakta tösen och stugan.
Skyndsamt kontrollerade han svärd och kniv och rusade ut i
skymningen. Mördarna ville väl lägga så stort avstånd som möjligt
mellan sig och offret. Å andra sidan hade de inte brytt sig om att dölja
dådet, vilket tydde på att de ansåg sig övermäktiga varje angripare.
Nåväl, förr eller senare skulle de vara tvungna att slå läger.
Vreden gav honom kraft att springa snabbare och ta längre steg
än någonsin. Grenar piskade honom i ansiktet, han lyfte ena armen
till skydd där han rusade framåt i skymningslandskapet.
Hjärtat slog taktfast i bröstet och manade på honom.
Framåt, sök dem, dräp de kräken.
Vissheten var stark. Så länge han sprang höll han ihop. Om han
stannade skulle sorgen förgöra honom.
Det hårda, oresonliga som Adalais mjukat upp med sin kärlek
trängde sig på. Jakten var hans och det lindrade sorgen att släppa
odjuret löst igen. Med blicken stadigt på marken följde han hästarnas
spår. Knappt två skogsmil bort hann han ifatt dem, en mustig doft av
hästspillning och rök röjde deras läger. Flämtande stannade han för
att hämta andan. Knäböjde vid en liten bäck, tryckte sönder hinnan
av is som höll på att bildas, skopade handen och drack girigt.
Han var nära nu. Hätska tankar vällde fram:
Trampa ner deras mörka själar i helvetet.
Brännmärk huden, pina deras kroppar så som de pinade min älskade,
min Adalais.
Han betraktade mörka silhuetter mot eldskenet, hörde hästar frusta
och fyllekarlar skrodera. Plötsligt bröts några kvistar i närheten när
en överförfriskad sälle obekymrat närmade sig, utan att lägga märke
till honom. Enricx kröp ihop, lät mannen passera och grep över rövarens
mun, tryckte in knivbladet i halsen på honom. Varmt blod rann ner
över armen, mannen sprattlade till och blev stilla.
Enricx kastade en triumferande blick mot himlavalvet.
För din skull, Adalais.
Smaken av död smekte hans sinnen. I huvudet malde en entonig
melodi, en sång om våldets grymma njutning. Hans liv hade länge
varit en saga om sorg och död. Alltför många år som lejd riddare och
legoknekt hade format honom hårt och brutalt.
Tills han mötte Adalais, läkekvinnan som förvände hans sinne
den gången hon skötte om hans sår i sin faders borg. Han trodde att
den respekt hon åtnjöt berodde på hennes skicklighet. Enricx var
lejd att strida för baronen. Inte kunde han ana att kvinnan med de
blåaste ögonen, som förtrollade vem som helst, var baronens dotter.
Aldrig kunde han tro att en adelsfröken skulle sänka sig till att vårda
sårade soldater. När hon väl berättade var det för sent. De gav sig av
söderut och övernattade ibland hos de märkliga katarvänner Adalais
hade. Men hon ville inte utsätta dem för fara och de stannade aldrig
länge. Hennes far, baron Peire de Vency, avskydde allt som hade
med kättare, som han kallade de renläriga och deras hedniska läror,
att göra. Enricx lyckades kräva in en gentjänst och de slog sig ner på
ägor tillhörande en riddare som förvaltat sina tornervinster bättre än
Enricx och var mer diplomatiskt lagd.

Hästarna stod för nära männen för att han obemärkt skulle kunna
släppa lös dem. Han tog upp ett par stenar och slängde den minsta
mot hästarna. Oroligt rörde de sig och gnäggade.
Den större stenen riktades mot trädkronorna en bit bakom djuren.
Männen utbytte blickar vid ljudet och en av dem stegade fram mot
djurflocken och spanade in i skogen.
Enricx kastade ännu en sten, som dunsade mot trädstammarna.
Rövaren drog svärdet halvvägs ur skidan och gick vaksamt mot
träden. Enricx smög dit och väntade på honom, skar av hans hals
och tog hans svärd. Mannen dog med ett rosslande som fick de två
andra att rusa upp.
Med ett vrål sprang Enricx emot dem medan de förtvivlat fumlade
med sina vapen. Överrumplade och berusade bjöd de inte mycket
motstånd och han gjorde processen kort.
Han stannade upp och såg sig avvaktande omkring, vädrade blod
och fara. Ett knappt hörbart tassande, ett svagt avtryck i marken
eller kanske den fräna doften av okänd man, han kunde inte avgöra
vilket som avslöjade främlingen. Men strax därpå rörde sig något
mellan träden. Ett häftigt andetag och rövaren var över honom med
draget svärd. Grenverket hejdade hans rörelser. Enricx var beredd
och parerade, träffade angriparen i axeln och de föll båda till marken.
Med kniven mot främlingens strupe vore det lätt att göra slut
på honom, men Enricx hejdade sig – det skulle inte bli något mer
tillfälle att fråga.
”Säg mig ditt namn!”
Främlingens ögon vidgades.
”François Martis. Varför slaktar du mina kamrater? Jag har hustru
och två barn hemma. Låt mig löpa.”
”I helvete heller. Ni dräpte min hustru och mitt barn.”
Att Elisèau levde var sannerligen inte deras förtjänst.
”Varför skulle jag skona er?” fortsatte Enricx. ”Brydde du dig om
familjen din borde du stannat hos dem istället för att ge dig ut på
rövarstråt.”
Mannen svettades av vånda i Enricx grepp.
”Barn?” sa han hest. ”Såg jag inget, visste inte att det fanns, det
sa de inget om. Du måste tro mig.”
Enricx grepp hårdnade.
”Vilka de? Vad menar du? Tala, karl!” morrade han och skakade
den skräckslagne mannen.
”Jag vet inte … min vapenbroder Gaston sa att någon sökt upp
honom och utlovat en belöning till den som hittade en förlupen kvinna.
Gyllenbrunt hår, blå ögon. Hon skulle ha ett speciellt halsband med
katarsymboler i guld. Lämnar vi det och en lock från hennes hår får
vi helt visst pengar i gengäld.”
”Med sådana riddjur saknar man inte förnödenheter! Vem har
beställt detta illdåd? Var kommer ni ifrån?”
”Hästarna har vi lånat. En främling, jag vet inte hans namn, ställde
frågor i Tarbes, och Gaston lade det på minnet. Han färdas mellan
byarna och pratar med folk och hörde talas om nykomlingar här.
Angående främlingen så nämnde Gaston att det var märkligt att en
munk kom med ett så okristligt erbjudande.”
Enricx svor högt. Så det var en Guds tjänare som hade satt ett pris
på Adalais huvud? Ingenting borde förvåna honom längre. Han skulle
snarare ha trott att det var någon av Adalais förmögna anförvanter
som låg bakom dådet, och kanske förhöll det sig så också. Vilken dåre
han varit som lockat Adalais från hennes fränder. Det gick förstås
inte an att någon satte sig emot Peire de Vencys vilja, allra minst hans
dotter, men vad brydde sig kärleken om det?
”Hon var värd betydligt mer levande, din idiot. Hur kunde ni
förresten veta säkert att det var hon?”
Mannen sänkte blicken och gjorde en grimas.
Enricx förstod vad det innebar. Alla kvinnor de mött som liknade
Adalais och som stod utan skydd torde ha fallit offer för banditerna.
”Kanske du inte mördat på egen hand, men att inte förhindra dådet
…” Han skakade på huvudet. ”I dig finns ingen heder.”
”Ska du prata om heder?” François spottade fram orden. ”Du
som mördar oss i bakhåll istället för att strida ärligt man mot man.”
”Sant, fast hur ärlig är striden med en man mot fyra?” sa Enricx och
krökte på överläppen. ”Och aldrig att jag dräper kvinnfolk, vad herremän
än beordrar”, tillade han med skärpa i rösten och lyfte svärdet.
Svettfuktiga hårtestar klistrade vid François panna. Han jämrade
sig: ”Nej, nej!” och sträckte instinktivt upp händerna, grep tag,
försökte putta undan vapnet. Metallen skar in i hud och ben, mannen
skakade av ansträngning och smärta. Enricx stötte svärdet i bröstet
på honom och vred om. Ett väsande andetag, en ström av blod ur
mungipan, och Karon kunde hämta ännu en förtappad själ.
Enricx genomsökte männens kläder, grävde i deras väskor. Adalais
halsband låg i François börs tillsammans med en hårlock. Händerna
darrade av rörelse när han vidrörde föremålen.
Adalais. Hennes doft fanns på dem, han blundade och
drog in den, lät locken glida mellan fingrarna och låtsades för ett
ögonblick att hon var där hos honom.
Svärande rev han av tjuvpacket deras kläder och slängde på elden,
han ville ogärna lämna några spår. Kropparna skulle rovdjuren ta
hand om innan natten var till ända.
Börsar, svärd och två hästar tog han med sig, den ena kunde han
sälja efter vägen. De andra djuren skar han loss och jagade iväg innan
han red tillbaka hem i sporrsträck.
Lättad fann han att den välsignade ungen ännu var vid liv i stugan,
men hon höll bestämt på att skrika lungorna ur sig. Fang trippade
fram och tillbaka och gnydde som om han inte visste vad han skulle
ta sig till.
Enricx mjölkade geten igen. Barnet lapade begärligt i sig och klippte
snart med ögonen. Det var hög tid att ge sig av. Enricx bar in sin döda
hustru i stugan och lade henne tillrätta på deras gemensamma bädd
och blinkade bort tårarna som brände bakom ögonlocken.
Han avsåg att bränna ner hela rasket, så att folk skulle tro att alla
gått åt. Gud och prästerskap hade nog ett och annat att invända mot
att han inte begravde sin hustru, för att inte tala om att han dräpte
herrefolk. Själv hade han hade tappat tron på kyrkan för länge sedan.
Han hoppades dock att den Gud Adalais bekänt sig till skulle visa
förbarmande över hennes själ och ta emot henne med öppen famn,
så som hon förtjänade.
Enricx surrade getens ben innan han slängde upp den framför
sadeln. Sedan lyfte han upp sin dotter och ett knyte med proviant,
och tände eld på stugan innan han gav sig av i den svartnande natten.
Eldsflammor lyste deras väg. Fang gnällde och trippade slokörad
bredvid hästen. Enricx undvek farvägarna och färdades istället genom
skog och mark tills tröttheten tog överhanden och de slog läger under
en alm. Lilltösen hade hållit sig förunderligt tyst, vaggad av de rytmiska
rörelserna, möjligen ännu sömnrusig av alkoholen.
Enricx svepte manteln om henne. Fang lade sig tillrätta bredvid och
snart sov de båda djupt. Så fort Enricx slöt ögonen såg han Adalais
späda kropp och hennes lysande ögon. Han kunde känna hennes
silkeslena hår mellan sina fingrar och förnimma hennes doft.
Han kved till och tryckte handen mot mellangärdet, saknaden sved mer
än hungern. Adalais banemän skulle plikta med sina liv, om det så var det sista
han gjorde.
Frampå småtimmarna vaknade han ur en mardröm där han om och
om igen återupplevde Adalais dödskamp och hörde henne vråla. Han
satte sig upp, darrande och kallsvettig, konstaterade att det var Elisèau
som skrek i högan sky och skyndade sig att ge henne mer getmjölk.
Fang reste sig och rände iväg på spänstiga ben med ett dovt morrande –
han var hungrig och ville ut på jakt.
Enricx begrundade alternativen. Adalais fränder kunde han inte
söka upp. Särskilt inte om det var hennes far som var ansvarig för
hennes död. Enricx var inte ett parti som lord Vency önskat åt sin
enda dotter och arvtagare.
Och att Adalais trotsat sin far och rymt iväg hade han knappast överseende med,
även om kärleken till dottern en gång i tiden varit stark.
Om Enricx varit ensam kunde han ha stannat i skogarna över
vintern. Men Elisèau behövde mat och en varm bostad så han måste
hitta arbete, och vem skulle då se efter tösen?
Han visste nog vad han måste göra, men det tog emot.
Kanske tjänade det inget till heller. Mellan Enricx och hans syster
Garsenda rådde osämja som sträckte sig så långt tillbaka att han knappt
mindes hur den börjat. Hon var svår att tas med, lynnig, stolt och
envis som en mula, men ett barn skulle hon knappast visa på porten.
Han avskydde tanken på att behöva ödmjuka sig inför henne, men
det fanns inga alternativ. Barnet måste inomhus innan vintern slog
till. Enricx satt upp på hästen med Elisèau tryggt i famn, och gav sig
av mot sin systers hemtrakter.