Spegelblänk, roman, e-bok – format epub.

49.00kr

Spegelblänk. Ebok. epub. Feelgoodroman om familjerelationer, svek och försoning när det förflutna kastar långa skuggor.

Beskrivning

 

Emma ser fram emot en spännande sommar med mycket nattsudd, kärlek och krogliv. Synd bara att hennes syster Caroline blivit så trist sedan hon gifte sig. De är nästan alltid osams, inte minst om vem som ska ta ansvar för deras egensinniga farmor. Men när Emma hittar farmoderns dagböcker lär hon känna en annan sida av sin farmor Olena.
I sin ungdom levde hon ett utsvävande liv i Berlins dekadenta nöjesvärld medan mörka makter bredde ut sig över Europa. En ödesdiger händelse gör att Olena tvingas fly och hamnar i Sverige. När tyska soldater interneras på Backamo lägerplats 1945 möter hon en bekant från förr och riskerar att förlora allt.
 

Smakprov – prologen och första kapitlet.

Prolog

Olena Backamo 1998

Kära dagbok.

Idag fyllde flickebarnet Emma tretton år. Mitt och Mats barnbarn håller på att bli stora damen minsann. Vi var naturligtvis bjudna dit för att uppvakta henne. Underförstått att vi skulle ha med rejäla gåvor som tack för kaffet.

Redan i förrgår tog sig Mats före att slå in den egenhändigt snidade kniven. Försiktigt vecklade han ut omslagspappret och svepte in presenten. Strök varsamt med handen över den så som han aldrig skulle komma sig för att röra vid tösen.

Det var inte bara stolthet över det gedigna hantverket. Han hade en värme och kärlek i blicken, större än när han ser på mig. Det kom oväntat, högg liksom till i hjärteroten, ett svagt styng av avund kanhända. Tocket slöseri.

Emma kommer nog aldrig att begripa, att hon är så älskad. Och vilka tonåringar bryr sig om gammelfolks kärlek?

När vi kom fram mötte vår son Ralf oss med ett leende och berättade att Emma skjutit ett rådjur, ville vi komma och titta? Mats blev genast intresserad och gick med schvung i stegen bort mot logen. Tanken på jakt får dem alltid att bli uppspelta.

Själv kände jag inget större intresse för att betrakta en uppfläkt kropp omsvärmad av flugor. Sådana syner har jag nog av i mardrömmar om nätterna när minnen från ungdomstiden hem-söker mig.

Istället gick jag in till min svärdotter Margit som slamrade omkring i köket, grinig över att behöva stiga upp så pass tidigt för att hinna ordna inför kalaset. Hon insåg alltför sent som vanligt att det tar längre tid än man tänkt sig att ställa till med kafferep.

Inte blev hon muntrare när jag frågade om hon möjligen behövde hjälp.

Nå, det var ju bara familjen och så småningom fick hon fram smörgåstårta, sju sorters kakor och gräddtårta och mer därtill.

Efter en stund kom Ralf in med blodiga händer och sin far i släptåg, och sa att de var kaffesugna. Kunde väl inte låta bli att karva lite i kadavret och rätta till vad töserna gjort fel i  hans ögon, vad jag förstod.

Det begrep visst flickorna också för deras ögon blixtrade i kapp och Emma bet ilsket ihop tänderna, men hon sa ingenting.

I varje flock finns alltid en svag stackare, dömd att bli hackkyckling, om ingen förbarmar sig över den.

Håller man den då för kort blir den antingen underdånig eller aggressiv. Dalta med den utan gränser och den hugger dig i halsen när du minst anar det. Lagom kärlek, konsekvens och respekt kan göra underverk, men få vet hur det ska gå till.

Inte jag heller för den delen.

Kanske Emma är den svaga här i flocken. Säga vad man vill om flickebarnet. Förutsägbar är hon inte, till skillnad från sin mor och syster, dem vet man alltid var man har.

Emmatösen verkar ibland ridas av okända demoner och en längtan att erövra världen och kanske allra mest att pappa ska se och älska henne. Men inställsam, som sin syster, är hon inte. Rastlös snarare, ofta retlig och ibland sårbar som ett skadat djur.

Caroline däremot, kan man inte beskylla för svag, hon vet nog hur hon ska få sin vilja igenom.

Det må vara mitt eget kött och blod. Men jag har levat tillräckligt länge för att känna igen sorten. En bakslug jänta som livnär sig på att linda karlslokar runt lillfingret.

När hon riktar sina violblå ögon mot någon stackare och sveper med de där tjocka ögonfransarna kollrar hon bort dem så fullständigt att de inte vet vad de heter till slut.

Dum är hon inte, men väljer bekvämaste vägen. Måhända har jag fel. Hon är bara ett flickebarn ännu, som kan formas och stöpas i livets smältdegel.

Men idag gjorde hon sig till och konstrade så man blev kräkfärdig. Kramade sin farfar Mats och tindrade och log emot honom så han visste inte till sig.

Hoppades väl på att få en slant när systern fick paket, och det tog ju inte långa stunden att lura honom att öppna plånboken. Enfaldiga karlslok.

Det syntes att Emmatösen var berörd av morgonens jaktbestyr, men det gick inte att gissa sig till vad hon tänkte egentligen. Hon tackade i alla fall artigt för presenterna och gav mig och Mats varsin pliktskyldig kram innan hon hastigt slank ner på stolen igen.

Mats strålade av lycka och försökte stapplande samtala med töserna, men blev snart överröstad av Ralf som underhöll sällskapet med allehanda anekdoter om jakt och fiske.

Det är nog inte så lätt att vara barn i Ralfs hus. Han är sig själv nog och förmår inte få flickebarn att blomma och växa. Och Margit har väl nog av sitt mambeljambel om karma och själavandring och gud vet allt.

Doppebrödet smakade i alla fall utmärkt och la sig som bomull kring midjan och kaffet kunde man inte heller klaga på. Men nog är det skönt att komma hem till sitt igen.

Kapitel 1

Emma svängde av vid grusvägen mot Backamos gamla flygfält och växlade irriterat ner Clion när motorn protesterade.

”Vill inte heller göra det här, men nu kör vi bara, okey?” sa hon högt. Till vänster om henne låg ett gräsbevuxet fält, som använts av privata flygarklubben sedan långt före hon tillbringat somrarna här som barn. På högersidan av vägen skymtade enstaka träkåkar bakom träd och buskar.

Emma parkerade sin lilla bil på markplätten framför farmors gula hus och klev ur. Stället var förändrat sedan hon var här sist. Ingen hade tuktat syrenhäcken på länge, vildvuxna grenar krafsade mot det vittrande tegeltaket.

Färgen på husfasaden flagnade lite varstans, och stuprännan bågnade under gamla löv.

Emma knackade hårt innan hon öppnade dörren och ropade:

”Hej, farmor, nu är jag här, är du redo?”

Olena stapplade ut i farstun, stödd på sin käpp.

”Jaså, nu kommer du, jag stod och väntade ute vid vägen, men till slut tröttnade jag och gick in och la mig en stund.

”Förlåt, jag blev sen, det var inte meningen, jag kom inte ihåg att det var så pass långt hit.”

”Nej, det var ju ett tag sedan du var här. Jaha, då far vi då”, sa farmor och linkade förbi i en sky av unken parfym och gammal människa.

Emma kände av en lätt molande huvudvärk. Som om en tjock fet bomullstuss hindrade hjärnans syretillförsel och störde fokus. Hon hoppades att det inte var någon promille som spökade.

En termosmugg med kaffe och en Toblerone hade hon varit förutseende nog att ta med sig hemifrån, det borde hålla henne vaken nog för att köra hem till hennes syster Caroline. Kvällen före hade Emma och hennes kompisar haft planeringsträff inför Ulrikas möhippa.

Ett par, tre, högst fyra glas vin till tacopajen bara, men det blev förstås ganska sent. Hon näst intill morrade vid tanken på att Caroline utsatte henne för en sådan här prövning en lördag förmiddag.

Hon borde förstås ha sagt nej, men som vanligt, av pliktkänsla eller vad det nu var, orkade hon inte stå emot systerns påtryckningar.

”Sover du än? Har du glömt att Sara fyller fem år? Du som är hennes gudmor!” hade Caroline sagt när hon ringt och väckt Emma för en dryg timme sedan.

Så himla lätt var det inte att hålla reda på alla födelsedagar.

Sara, med skrattbubbel i kroppen, en snabb och vig liten apekatt som klättrade runt överallt, till sin mors förtret. Tösen brukade dimpa ner i Emmas knä, linda mjuka gräsdoftande armar runt mosters hals, bara några sekunder, innan hon skuttade vidare mot nya upptäckter.

Emma hade veknat, trots att hon begrep att det var presenter tösen längtade efter mer än sin moster.

”Och snälla Emma, kan du inte plocka upp farmor på vägen? Lars är inte hemma och jag håller på att baka tårta.”

”Skulle inte mamma komma? I så fall kan väl du åka och hämta farmor?”

”Nej, jag vet inte när hon dyker upp.” Caroline lät märkbart irriterad. ”Det är mycket ändå, du kan väl vara snäll och hjälpa till.”

Emma stönade. Hon var inte helt säker på att hon var i körbart tillstånd men det ville hon inte erkänna för sin syster.

Caroline hade avslutat samtalet utan att bry sig om Emmas protester.

Farmor bodde nämligen inte längs vägen, det skulle bli en omväg på fem mil tur och retur.

Caroline kunde gott ha beställt en taxi, förresten borde väl farmor ha rätt till färdtjänst? Fast det kunde inte Emma med att fråga den gamla som satt bredvid henne i bilen, stirrade ut genom vindrutan och harklade sig med en begagnad näsduk pressad mot munnen.

Emma höjde volymen på radion för att sålla bort vissa ljud och slippa hitta på någonting att säga.

”Kan du vara snäll och sänka. Tocken kravallmusik! Det låter som när räven ger sig på grävlingen hemma.”

Farmor satte demonstrativt fingrarna i öronen tills Emma stängt av.

När de närmade sig staden tog Emma en klunk kaffe och sträckte sig efter chokladen.

Plötsligt skymtade en rörelse i ögonvrån, något litet och långsmalt rände ut framför bilen. Reflexmässigt ställde sig Emma på bromsen.

”Ujujuj”, kväkte farmor och drog i säkerhetsbältet som spände över bröstet. ”Väjer du för en katt? Det är kanske bättre att jag kör? Du verkar väldigt trött tycker jag.”

”Men, vadå, det gick ju bra. Inte menar du väl att jag ska köra ihjäl ett djur?”

”Jo, om det gäller oss eller dem”, sa farmor och blängde på henne.

”Äh, ingen fara! Det blev lite sent igår, en kompis ska gifta sig snart och vi är några stycken som planerar en möhippa för henne.

”Möhippa? Förr skramlade man ihop till en bunt husgeråd som bruden kunde ha nytta av. Nuförtiden verkar det mer gå ut på att skämma ut stackaren och dricka henne under bordet.”

”Nej, nej, vi tänker skämma bort henne, inte skämma ut. Vi har haft mycket skoj ihop, det blir tomt utan henne.”

”Ska de flytta långt?”

”Nej, inte vad jag vet, men det blir inte samma sak när man har gift sig, du vet väl hur Caroline har det. Äkta män och barn kräver sitt.”

”Jo, jo, men blir det inte tråkigt i längden att ränna ute på nätterna?”

”Mm”, mumlade Emma medan hon parkerade på uppfarten till Carolines pampiga stenhus.

”Vänta här farmor, jag ska se om de är inomhus eller i trädgården, så behöver du inte gå i onödan.”

Emma småsprang uppför skiffertrappan till ytterdörren medan farmor baxade sig ur passagerarsätet.

Två stora urnor med afrikansk lilja stod på var sida om entrén. Emma ringde otåligt på dörrklockan innan hon uppfattade röster från husets baksida. Automatiskt sträckte hon på sig och drog in magen. Sedan tog hon farmor vid armen, rundade huset och klev in i systerns välskötta trädgård.

Lilla Sara rusade emot dem med fladdrande lockar. Hon kastade sig i Emmas famn medan hennes lillebror Nils tultade efter med napp i munnen.

Caroline reste sig graciöst från utemöbeln under det knotiga äppelträdet och gled fram till dem, slank och vacker som en kvinnogestalt i en Kröyermålning.

”Välkommen farmor, det var längesen, och Emma, vad roligt att du hade tid att komma hit en stund”, sa hon och delade ut flyktiga kindpussar, men hajade till när Emmas andedräkt slog emot henne.

Emma och Caroline, systrarna ljus och askgrå. Caroline eterisk älvlik, och Emma … Bredvid sin syster kände sig Emma som en otymplig heffaklump.

Carolines svärföräldrar, som Emma aldrig mindes namnen på, satt bänkade vid kaffebordet, men varken Lars eller systrarnas mamma var närvarande.

”Farmor, kom och sitt här”, sa Caroline och drog ut en ledig stol.

”Har inte mamma kommit än?” undrade Emma.

”Nej, hon tog fel på dag, ska visst åka Hurtigruten med nån ny karl i morgon så hon åker direkt, kanske de stannar till här på hemvägen istället.”

”Din syster tyckte inte att vi skulle hugga in på tårtan förrän ni behagade anlända”, insköt Carolines svärmor och tömde kaffetermosen på de sista dropparna medan Emma rättade till sina förvånade anletsdrag. Hade mamma en ny man, ja, varför inte? Vem var hon att missunna sin mor lite god kärlek?

”Den som väntar på något gott …”, sa Olena och plockade med kaffeskeden. ”Heter det inte att fint folk kommer sent?” Hon fixerade Carolines svärföräldrar med blicken. ”Rent märkligt att ni kom före oss”, mumlade hon medan hon bredde ut servetten i knät.

”Ja, men då är det väl dags att hämta tårtan nu, och mer kaffe märker jag”, sa Caroline

”Jag hjälper dig att bära.” Emma sprang i kapp henne.

”Så sena var vi väl inte? Vet du förresten hur lång tid det tar att köra från Uddevalla till Backamo?”

”Ja, jag hälsade på förra veckan”, sa Caroline. ”När var du där senast?”

”Inte sen hon jagade ut oss med insektsmedel.”

”Emma, du har väl inte kört bil på fyllan? Du luktar sprit.

”Nej, det tror jag inte, och jag sa att jag inte ville hämta farmor, så klaga inte. Du kunde väl ha betalat en taxi.”   Caroline klickade med tungan.

”Nej, jag kunde inte det”, bet hon av. ”Här, bär ut tårtan du, jag brygger väldigt mycket nytt kaffe, det verkar du behöva.”

”Bjuder du på någon god likör till, eller konjak kanske?”

Caroline himlade med ögonen och räckte över tårtfatet utan ett ord. Emma bar ut skapelsen till bordet, slog sig ner och smög diskret av sig pumpsen. Borrade ner tårna i gröngräset och lyssnade förstrött till de andras småprat. Kaffekoppar klirrade, gästerna tog för sig av doppebrödet, medan doft från honungsros och kaprifol vällde in över sällskapet. Fruktträdens blad prasslade försiktigt i sommarvärmen. Ännu ett släktkalas, en bräcklig illusion av familjeband hon kunde vara utan.

Som tämligen ung singelkvinna med hyfsad ekonomi kunde hon unna sig att festa hela nätterna om hon så önskade och orkade. En vana som gav abstinens om hon höll sig hemma någon gång. Juli månad var en fri och härlig tid. Hittills hade sommaren utgjort en sjudande kittel av krogliv, nattsudd och kärlekstörstiga individer.

Farmor Olena kämpade med att få sötebrödet till munnen. Handen var darrig och kakan smulig. Hon spillde ut lite kaffe på sin blus och på bordsduken när hon försökte sörpla i sig av den heta drycken. Den solkiga näsduken drogs upp ur handväskan och Olena torkade sig omsorgsfullt om munnen.

Carolines svärmor vände demonstrativt undan blicken i vämjelse. Emma stirrade anklagande på henne. Gamla människor kanske inte var estetiskt tilltalande men det var verkligen inte Emma heller i morse när hon vaknade och såg sig i spegeln.

Ingen annan hade rätt att klanka ner på hennes farmor.

Saras lillebror Nils var enormt fascinerad av paketens färgglada snören och papper, Caroline hade fullt sjå med att hindra honom från att riva och slita i härligheten.

”Okey jag tror vi får börja nu”, sa hon uppgivet.

”Sjunga först”, beordrade tösen.

”Javisst ja”, log Caroline och stämde upp i Ja må du leva. Farmors klangfulla stämma föll in i sången och överröstade de andra. Genast såg hon trettio år yngre ut. Nils gnagde ivrigt på paket och leksaker medan tösen rev upp sina inslagna presenter.

Av gammelfarmor fick hon en tjock guldkedja med ett ornamenterat hängsmycke som såg antikt och värdefullt ut.

”Är det inte alldeles för fint för en så liten tös?” sa Carolines svärmor och undersökte halsbandet med lysten blick.

”Ja, det är alldeles för mycket, snälla farmor”, sa Caroline. ”Du behövde inte…”

”Tsch”, farmor avbröt henne. ”Jag gör som jag vill med den saken. Något skulle jag ha med mig, det blir fint på tösen, jag har ägt det länge nog och du har redan nipper så det räcker.”

Födelsedagsbarnet gav Olena en snabb kram på Carolines uppmaning. Sara satte större värde på Pippihuset från föräldrarna och det bowlingset som Emma kommit med.

”Emma, ska du ha barn snart?”

”Nej, inte än, tycker du att jag har stor mage? sa Emma med ett småleende. ”Nog för att det är en god tårta, men …”

”Nää”, bubblade Sara.

”Om jag ska ha barn vill jag träffa en riktigt bra man först.”

”Ja, man kan ju inte klaga på att du inte försöker”, sa Caroline och la huvudet på sned.

”Sant, jag letar och letar, vi får väl se om jag hittar den rätte någon gång.”

”Eller så kanske du skulle sänka dina krav?”

”Nej men Carro, nog unnar du mig en lika fantastisk man som Lars?” sa Emma mjukt.

”Hm”, lät systern och bet sig i läppen.

”På tal om män, var håller Lars hus nu för tiden?”

Caroline vände undan blicken och gjorde en liten grimas medan hon hällde upp påtår. Just då ringde mobilen och hon ställde ifrån sig kaffekannan för att svara. Emma lade märke till att svärmodern stirrade intensivt på henne.

”Ja älskling. Nej, nej, aha. På det viset, Nej, du behöver inte köpa något, vi har så det räcker, skynda dig i stället, okey? Puss.”

Vad höll Lars på med som var så viktigt en lördag att han missade sin dotters födelsedagskalas?

Nå, det var inte Emmas problem. Hon skruvade på sig, tittade rastlöst på klockan och funderade på hur snart hon kunde bryta upp. När hon höjde blicken la hon märke till hur Carolines svärfar glodde på hennes urringning.

Hon begrep inte hur Caroline stod ut med sina svärföräldrar, men det var väl priset hon fick betala för Lars, Emma undrade om det var värt det.

Hon flinade mot gubben, sträckte på sig och gjorde en rörelse så att brösten dallrade. Svärfadern spärrade upp ögonen och näst intill dreglade. Hans fru som höll på att förse sig med mer tårta, såg ut som om hon ville slå till honom, eller sticka tårtspaden i Emma eller både och.

Emma njöt av stunden.

Så småningom hördes det knastrande ljudet av bildäck som körde in på grusplanen. En dörr smällde igen och Lars kom insläntrande i trädgården. Alla riktade sin uppmärksamhet mot honom. Den effekten hade han alltid på folk och det var han väl medveten om. Han sträckte på sig lite extra och fyrade av ett bländande leende.

”Tjenare allihopa, vad härligt att äntligen vara hemma. Kom, mina små hjärtegryn”, ropade han och sträckte ut armarna mot barnen, lyfte upp dem och snurrade runt, runt medan de skrattade av förtjusning.

När de blivit lagom yra satte han ner dem, log och drog vanemässigt handen genom håret för att rätta till den redan perfekta frisyren.

Caroline log stelt och började plocka ihop använda servetter och porslin på en bricka.

”Förlåt att jag är sen, det dök upp något på firman.”

Lars skramlade med nycklar i byxfickan, klev fram till kaffebordet och gled ner på en ledig stol bredvid Emma.

Sara klättrade upp i hans famn och klamrade sig fast runt hans hals. Han sträckte sig efter kakfatet och valde ut några godbitar medan Caroline hällde upp kaffe åt honom.

”Jaha, trevligt att råkas, Lars, och ni andra med förstås, men nu tror jag det är dags att tacka för mig och dra vidare.” Emma började resa på sig. ”Ska ut med några kompisar senare. Så då behöver jag röja lite hemma, och annat världsligt vi fattiglappar får göra själva, innan jag röjer på krogen. Hej då farmor, sköt om dig.”

Hon tänkte inte köra farmor hem. Det kunde Caroline eller hennes man göra. Eller så kunde farmor stanna över hos dem, i deras hus kunde hon traska runt en vecka utan att de märkte av henne.